Wire And Cable Compound Manufacturers

Vilka är skillnaderna i tillämpningen av tråd och kabelföreningar i olika typer av kablar (som strömkablar, kommunikationskablar, etc.)?

Det finns betydande skillnader i tillämpningen av tråd och kabelblandningar i olika typer av kablar, främst när det gäller materialval, funktionskrav och prestandaoptimering. Här är några viktiga skillnader:

Strömkabel:
Krav på isoleringsmaterial: Kraftkablar måste använda sammansättningar med hög spänningsbeständighet och höga isoleringsegenskaper, såsom tvärbunden polyeten (XLPE) och etenpropengummi (EPR), för att säkerställa säker drift vid höga spänningar.
Värmebeständighet: Kraftkablar används vanligtvis för att överföra stora mängder ström, så föreningarna måste ha bra värmebeständighet. Högtemperaturbeständiga material används ofta för att förhindra att kablarna åldras eller skadas i högtemperaturmiljöer.
Flamskydd: Kraftkablar används ofta i situationer som kräver hög säkerhet, så flamskyddsegenskaper är mycket viktiga. Fluor- eller halogenhaltiga flamskyddsmaterial används vanligtvis för att förhindra brandspridning.

Kommunikationskabel:
Låg signalstörning: Kommunikationskablar, koaxialkablar och optiska fiberkablar kräver föreningar med goda elektromagnetiska skärmningsegenskaper för att minska signalstörningar och säkerställa fullständig överföring av högfrekventa signaler.
Låg dielektricitetskonstant: Isoleringsmaterial (som expanderad polyeten) i kommunikationskablar måste ha låg dielektricitetskonstant och låga förlustegenskaper för att öka signalöverföringshastigheten och minska signaldämpningen.
Miljöbeständighet: Den yttre mantelblandningen av optiska fiberkablar som används för kommunikation måste vara hållbara och korrosionsbeständiga, vanligtvis med användning av polyeten eller polyvinylklorid för att klara av komplexa utomhusmiljöer och underjordiska krav.

Industriell kontrollkabel:
Kemisk beständighet: Industriella styrkablar utsätts vanligtvis för olika kemiska miljöer, så föreningarna måste ha god kemisk beständighet, som att använda PVC- eller TPU-material för att klara sura, alkaliska och oljiga miljöer inom industrin.
Flexibilitet: Styrkablar behöver ofta böjas flera gånger i industriella applikationer, så blandningen måste ha god flexibilitet och mekanisk hållbarhet, vanligtvis med mjuka gummimaterial som neopren.

Bilkablar:
Hög temperatur och oljebeständighet: Bilkablar måste tåla höga temperaturer i motorrummet och exponering för olja, så de använder högtemperatur- och oljebeständiga föreningar som termoplastisk polyuretan (TPU) och oljebeständiga gummimaterial.
Nötningsbeständighet och vibrationsbeständighet: Eftersom bilkablar måste klara av fordonsvibrationer och slitage, kräver det yttre mantelmaterialet vanligtvis hög nötningsbeständighet och vibrationsbeständighet.

Fiberoptisk kabel:
Skydda den optiska fibern från mekanisk skada: Sammansättningen av den optiska fiberkabeln bör ha bra buffring och tryckmotstånd. Speciella fyllmedel eller skummade polymerer används vanligtvis för att skydda den optiska fibern från mekanisk skada.
Fuktsäker prestanda: För att förhindra att den optiska fibern påverkas av fukt och påverkar signalöverföringen, måste den yttre mantelblandningen ha utmärkta fukttäta egenskaper, som att använda vattentät polyeten eller polymerbeläggning.

Vad är grunden för att välja brandbeständighet och flamskyddsegenskaper hos tråd och kabelblandningar?

I processen att välja brandbeständighet och flamskyddsegenskaper hos tråd- och kabelföreningar är följande nyckelfaktorer huvudsakligen baserade på:

1. Tillämpningsscenarier och säkerhetskrav
Kablar inuti byggnader: Kablar som används inuti byggnader (bostäder och kommersiella byggnader) kräver vanligtvis högre flamskyddsegenskaper för att förhindra att lågan sprider sig snabbt längs kabeln när en brand uppstår. Relevanta standarder som IEC 60332 eller UL 94 har mycket stränga flamskyddskrav för kabelmaterial.
Industriell miljö: I högriskmiljöer som kemiska anläggningar och olje- och gasanläggningar behöver kabelföreningar inte bara vara flamskyddade utan också ha högre brandbeständighet, som att bibehålla isolering och strukturell integritet under extremt höga temperaturer.
Tunnlar och tunnelbanesystem: Kabelföreningar i sådana slutna utrymmen behöver inte bara vara flamskyddade, utan också ha extremt låga rök- och giftfria emissionsegenskaper för att minska hotet mot personal vid bränder.

2. Flamskyddsklass
Vanligt flamskyddsmedel: För allmänna krav på flamskyddsmedel väljs ofta halogenhaltiga föreningar (som polyvinylklorid PVC). Detta material undertrycker spridningen av lågor genom att släppa ut halogengas i en brand, men kan producera giftig rök.
Låg rökfri halogen (LSZH): För att minska toxiciteten och röken i brand använder många högt efterfrågade tillfällen (som offentliga platser, tunnelbanor, tunnlar) lågrökfria halogenmaterial som polyolefiner, modifierad PE och EVA. LSZH-material producerar mindre rök och släpper inte ut giftiga gaser vid förbränning.
Eldfasta material: När det är nödvändigt att bibehålla kabelns funktionalitet i en brand används eldfasta material som kiselgel och mineraler. Dessa material bibehåller kabelns isoleringsegenskaper vid höga temperaturer, vilket gör att den kan fortsätta att leverera ström eller sända signaler i en brand.

3. Sammansättning av föreningar
Halogenhaltiga flamskyddsmaterial: Föreningar som PVC som innehåller halogenelement som klor och brom undertrycker förbränningsreaktionen genom att frigöra vätehalogenidgas i lågan. Denna typ av material har goda flamskyddsegenskaper, men det kommer att producera giftiga gaser och mycket rök vid en brand.
Halogenfria flamskyddsmaterial: Halogenfria material som polyeten (PE) och polypropen (PP) uppnår flamskyddande egenskaper genom att tillsätta flamskyddande fyllmedel som aluminiumhydroxid (ATH) och magnesiumhydroxid (MDH). Denna typ av material producerar inte halogengas vid förbränning och är lämplig för tillfällen med höga miljöskyddskrav.
Keramiska föreningar: För brandsäkra kablar används speciella keramiska ingredienser. Vid höga temperaturer kan dessa material bilda ett hårt skyddsskikt som upprätthåller kabelns strukturella integritet.

4. Temperaturtolerans
Den omgivningstemperatur som kabeln används i och de extrema temperaturerna när en brand uppstår påverkar också valet av blandning. Brandsäkra kablar behöver vanligtvis kunna bibehålla funktionalitet vid temperaturer som överstiger 800°C eller till och med 1000°C, och använder ofta tvärbunden polyeten (XLPE), etenpropengummi (EPR) eller mineralisolerade kablar (som magnesiumoxid). kablar).

5. Mekaniska egenskaper
Förutom flamskydd och brandbeständighet behöver kabelföreningar även ha goda mekaniska egenskaper såsom slitstyrka, slagtålighet och flexibilitet, speciellt i den långvariga användningsprocessen för att effektivt motstå yttre faktorer som slitage och korrosion. Flamskyddande tillsatser bör inte påverka föreningens grundläggande fysikaliska egenskaper.

6. Föreskrifter och standarder
Olika industrier och applikationer har tydliga regler och standarder för flamskydd och brandbeständighet hos kabelblandningar. Vanliga standarder inkluderar:

IEC 60331 och IEC 60332: har specifika krav på kablars brandbeständighet och flamskyddsegenskaper.
UL 94: Klassificerar flamskyddet hos plastmaterial.
BS 6387: Utvärderar kablars prestanda under förhållanden som lågor, värme och stötar.
RoHS- och REACH-direktiv: Gränser för innehållet av farliga ämnen (som halogener) i föreningar.

7. Miljö- och hälsohänsyn
Med skärpningen av miljöbestämmelserna ökar marknadens efterfrågan på låg-rök noll-halogen (LSZH) material. Dessa material producerar mindre rök vid förbränning och frigör inte skadliga halogenider, vilket gör dem lämpliga för användning i trånga områden eller platser med höga miljökrav.